Plötsligt kommer en fet man med en stor starköl i hand och slår omkull både en av deras drinkar och hennes fästman och sätter sig på deras platser. Hon, den lilla människan, reser sig drastiskt chockerande som samtidigt en ännu större och starkare man med ännu större öl kommer i sin tur och kör iväg den mannen som körde iväg paret. Vi människor är som brickor utlämnade i ett schackspel precis som det svartvita schackrutiga golvet som speglar mänskliga relationer och det sociala spelet.

Regisören skapar en estetik i sin stil som han kommer att återkomma till i sina produktioner under flera decennier. Scenografin är i stil från 50-tal med schack rutat golv kompletterande matta färger på väggar. Han är närvarande och har en god kontakt med sina amatörskådespelare med tydlig dialog och tät kontakt där de ska vara äkta och inte spela, för att få en stämningsfull äkta känsla och genuin bildspråk. Vi som har upplevt och har haft förmån att arbeta nära denne regissör känner oss trygga. Han som med sin röst, sin blick och sitt kroppsspråk utstrålar trygghet, jämlikhet och
generositet. Då och då får han sina skrattanfall, så han nästan kiknar. Det är Roy Andersson jag berättar om. Vår svenska internationella kända filmregissör, manusförfattare, filmproducent och reklamfilmmakare som gör filmer och skriver böcker om att vara människa.

Varför har han valt att berätta om människan? Vad innebär det att vara människa? Vad har han producerat och hur andas hans bakgrund, tankar, människosyn och konstnärliga övertygelse i spel- och reklamfilm? Det fanns många fler frågor som jag ville få svar på … Är han sig lik eller har han förändrats i och med sina framgångar med alla mottagna prisbelönta filmer?

Roy Andersson som har många filmtitlar var sig lik vid första intervjutillfället. Lika hygglig, respektfull, empatisk när han lyssnade in mina frågor och vägde in orden som på en våg. Här i filmstudion arbetar oftast Roy Andersson med sitt team dag – och natt speciellt när det är pågående filminspelningar. Han äger hela fastigheten med filmstudion och bor i en lägenhet i huset. Roy Andersson undrar vad hans pappa skulle säga om han levat om det här att han bor på rikemansdelen på Östermalm (R. Andersson, personlig kommunikation, 2012). 

Det finns två starka inre motorer som från tidiga unga uppväxtår som driver Roy Andersson att synliggöra sina existentiella frågor om människan: orättvisa och makt/överhet. Det hänger ihop med hans uppväxt med underklassen i Göteborg på Hisingen som gjort honom aggressiv. Förutom det har han inspirerats av upplevelser från föräldrar, andras böcker – och filmer och inte minst bilder som Roy Andersson har mött trots att han har vuxit upp i en ganska kulturfattig miljö. Det har även visat sig tillägger han att hans talanger för ord, bildskapande och musik har kunnat förenas i filmandet (R. Andersson, personlig kommunikation, 2012).

Om filmproduktionen

Låt oss granska närmare på delar av hans produktion, för att se vem han är och hur hans teman återkommer och gestaltas. Hur ser man att det här är en Roy Anderssons film? Följ med på en vandring från filmdebutens närbilder till prisbelönta helbilder på 00-tal.

Roy Andersson (2009) minns det än idag när han satt hemma i vardagsrummet då han var 18-19 år och kom på att han ville bli filmregissör. Idén fick han tack vare att han såg TV-programmet
Filmkrönikan som visade elevfilmer från en filmskola i Polen. Han minns inte allt från filmerna, men det han minns var framför allt att de filmerna ”utstrålade respekt, allvar och ansvar för människan, livet och tillvaron”. Andersson (2009) påpekar att det var en konstupplevelse. Dessutom det här med kortfilmer från filmskolan i Polen var något helt annat om vad man kunde se här hemma på de svenska biograferna. Den här kunskapen från den här tiden har han haft stor användning av i sina egna filmer. I samma program nämndes det även att det skulle öppna en filmskola i Sverige. Andersson (2009) bestämde sig att söka direkt, men han var då för ung för att bli antagen då åldergränsen på den här tiden i början av 60-talet när han var 24 år (f. 1943). Under tiden tills åldern var inne att söka studerade Roy Andersson på Lunds universitet, för att ha en plattform eller språngbräda innan han tog steget att söka filmskolan som hade startat. Han läste filosofi, historia, litteraturhistoria och nordiska språk vilket han har haft en stor nytta av när han skrivit manus till sina utställningar, föredrag, böcker eller filmer (Andersson, 2009).

Roy Andersson gick filmskolan vid Svenska Filminstitutet 1967-1969 och blev filmare. Det var hans enda chans för honom och för alla andra på den tiden att bli filmare som inte hade någon erfarenhet – eller kände någon kändis i branschen. Filmskolan som tidigare hette Svenska Filminstitutet på 60-talet var annorlunda än Dagens Dramatiska Institut. Roy ser bekymrad ut och säger:

När jag gick på filmskolan på 60-talet handlade det om att skapa stämningar. Idag på Dramatiska Institutet betonar de att göra en story- inte lära utan närvaron i scenerna. Det skapar fel ordningsföljd från den allra första början. Det blir så ytligt att börja med storyn. Mitt råd är att strunta i vad Dramatiska Institutet eller andra producenterna säger om att filmerna skall vara uppbyggda på ett speciellt sätt, för att filmerna skall sälja. När jag tänker tillbaka på 60-talet då många var politiskt vänsterinspirerade var det viktigare att det blev en hög kvalitet på filmerna med att skapa konst än att tjäna pengar som ansågs vara fult. Det fanns en annan djup och stämning i filmen med att filmen skulle hjälpa människor att respektera och förstå varandra. Om var – och en tänker på sitt eget liv, så är det inte en story. Livet medan man lever låter sig överraskas och det är inte förutbestämt med det. Mitt tips är följande: Bara gå på det man själv ser- känner och lägg tonvikt på bilden då bilderna ger visuellt uttryck. Det är det man ska satsa på än själva storyn” (R. Andersson, personlig kommunikation, 2012 ).

Debutfilmen En kärlekshistoria (1970), spelades in 1969 av den då nyutbildade Roy Andersson. Han byggde upp storyn av känslor och stämningar människor emellan. Andersson hade ingen bestämd stil, utan gick på intuition. Filmmusiken fick ett stort genombrott och den ger än idag effekt på dagens ungdomar, som fortfarande kan identifiera sig med rollerna i filmen. I denna samhällskritiska film visas flera generationers människoöden. Roy Andersson (2014) beskriver temat:

En kärlekshistoria skildrar kärleken mellan de två ungdomarna Annika och Pär. Filmen beskriver all osäkerhet, rädsla, ömhet och glädje som de upplever tillsammans. I bakgrunden finns hela tiden föräldrarnas verklighet, välfärdssamhällets förlorade generation. Deras ensamma drömmar om framtiden har gått förlorade i vardagsrutinen med bilverkstan och kylskåpsagenturen. (http://www.royandersson.com).

Andra filmanalytiker har uppmärksammat stämningarna mellan generationerna.Bland annat konstateras att  filmen är
”sammanflätad av korta stämningsfulla sekvenser där ungdomarnas hoppfullhet ställs mot medelålderns tristess” (www.sfi.se). Vi följer således även fler människoöden, utöver Pär och Annikas, vilka skildras ”med skarpsynthet humor och värme” (
www.sfi.se).

Roy Andersson ville visa på en medelåldersgeneration som det hade gått snett för som konfronterades med en ny generation, ungdomarna. Den svenska medelåldersgenerationen som var fattiga på 30-talet, instängda på 40-talet och kom upp sig på 50-talet och blev tjocka och dystra på 60-talet. Det var just den här generationen Roy Andersson såg när han var tonåring på 50-talet som var rädda att uttrycka sin åsikt när det fanns så många förbud. Visserligen ansåg Roy att de som försökte att bli mer fria på 60-talet, men inte riktigt kunde helt släppa taget med det tysta 50-talet som fortfarande hängde kvar med det sätt att tänka, känna och handla. Roy Andersson ansåg att de skulle bli en vilsen generation som blev ”tragisk komiska”. Han ville ha ett mer humanare samhälle där samhället tog tillvara på människans kapacitet (R. Andersson, personlig kommunikation, 2012 ).

Hur ser vi att det är en typisk Roy Anderssons film? I filmen
En kärlekshistoria kan man se tydliga paralleller med den vuxna generationen från 50-talet som levde i den tysta generation. Det finns spänning i luften. Konflikten visas i dialog (inte handling) och med kamerans rörelsemönster (närbild). Roy visar berättarspråk i två världar. Han vill visa det tragisk komiska i tillvaron. Han visar skillnader mellan generationer likt Tjechovs
Körsbärsträdgården.  Roy gör som Tjechov. Det är inte det som sägs som är det viktiga utan det som inte sägs.

Egentligen tycker jag att den som lyssnar är minst lika intressant som den som säger något, jag har alltid tyckt så, och jag tycker nästan att det är roligare att titta på den som lyssnar än den som säger något. Det är roligt att se den lyssnandes ögon, när man ser att den funderar över vad den andre säger. Det är väldigt fascinerande. Så där av har det blivit mycket blickar.

( Agebro, 2007)

Efter succén med
En kärlekshistoria vill Roy Andersson prova på något nytt med filmskapandet. Roy Anderssons andra långfilm
Giliap (1975)  blev ett fiasko och han blev även utbuad.

En närmast unison kritikerkår kallade Giliap ett misslyckande (Svensk Filmdatabas). Men efter en tid fick kritikerna mothugg, framför allt i en svit inlägg på Expressens kultursida:” otidsenlig, plågsamt lång, utmanande och problematisk gestaltning”, medan Lars Forssell hyllande filmen i
Expressen (1975), där han jämförde Roy Anderssons favoritdiktare Fröding. ”Det är sannerligen bara de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig”.

Att
Giliap inte gick hem hos svenska folket, tror Roy Andersson själv att det beror på samtidens radikala filmvåg där man ville se film i verkligheten. Anderssons egen övertygelse var den motsatta:

Jag provade att producera filmen interiört. Verkligheten har för mycket som distraherar omkring. Inomhus kan man skala av och därmed förtydliga budskapet. Synliggöra människan i rummet (R. Andersson, personlig kommunikation, 2012 ).

Roy Andersson ville fortsätta göra fler långfilmer, men han ”fick inte”. Hälften av sitt eget kapital hade han satsat på denna film och ekonomin var katastrofal.

Året därpå 1976 kom räddningen!
FAZER! Reklamfilmbranschen, Byrå: Arbamans, hörde av sig och ville göra reklam för
FAZER, då Roy Andersson skulle arbeta som filmregissör. Fazer blev en succé som konkurrerade mot Marabou. Tack vare det kunde nu Roy Andersson bygga upp en studio och göra fler reklamfilmer. Studio 24 startades 1981 och därefter har Roy Andersson gjort ca 400 reklamfilmer även ett flertal prisbelönta filmer.

Fazer reklamen ”byggde på idén att Amble skulle snålt sätta i sig all choklad när han möter Gustafsson som alltid bjöd på sin Fazer kaka” (2012filmworks.se). Här kan man dra paralleller med ett av Roy Anderssons bland de många honnörsord ”generositet”.

Hur ser man Roy Anderssons filmutveckling i kommande filmer? Från 70-talets debutfilm,

80 – talets reklamfilm till 2000-talets långfilmer? Han går från närbild till helbild då han fickstarkaupplevelser. Roy Andersson berättar att han såg “De hängdas träd” i tonåren, i en historiebok (Bilaga 1, Andersson, 2009, s.31). Han tror t.o.m. att det var en skolbok för gymnasiet. Den berörde honom starkt (R. Andersson, personlig kommunikation, 2012-04-12).